Människor
Miljöer och byggnader
Industri
Sjöfart

Frans Österblom.
Skald, lärare, fotograf.

Åh, frukta ej du fega vardagsklokskap,
fastän vi sätta kurs på fjärran kuster,
och segla efter våra egna ledningsstjärnor!

Kanhända vi finna bland mycken tokskap
också ett frö, en frukt med friska muster
– vi har fått nog af torra skal och kärnor.

Hvi blir hjärtat lätt, hvi vingas stegen
hvi blir själen åter ljus och glad?
Här är hembyn, här den magra tegen,
där mitt lifsfrö sköt sitt hjärteblad.

Här är hemmets bygd. Hur hällen ekar
gällt af jäntans lur och skällkons gång,
af min barndoms oskuldsljusa lekar
och min ungdoms glada sägn och sång!

Den fria tankens vattusprång
– det fria ordets stämma –
kan väl förtrycket mången gång
för ögonblicket dämma.
Men tanken kan ej väld, ej våld
förgöra eller så i sold
– fri och odödlig är den.
Den spirar lika sund och stark,
som safven under björkens bark,
och vet af inga gärden.

Daggdroppen (till Saga) Jag står vid din bädd, min älfva, och känner mig sällhetsrik. Jag ser dig i sömnen skälfva och undrar hvad du är lik. Du liknar väl blomsterknoppen, som springer ur rosens gren, men mera den klara droppen, som blinkar i solens sken. Den speglar i färgskön blandning allt fagert och fint jag vet – jag är så rädd, att min andning skall sudla dess härlighet.

Vaggsång (till Frej) Guds sköna solsken strömmar välsignadt in i kammarvrån och öfver liten pilt sitt guldregn tömmer. Jag drömmer stolta drömmar om dig, min lilla lyckoson, och jag är glad att drömma som jag drömmer. Du skall bli ljus och härlig och växa stark och frisk och fri som fjällets örn i skötet hos naturen. Du skall bli god och ärlig och idog som ett arbetsbi, du skall stå rak i lifvets storm som furen.